Tänk dig den klassiska berättelsen: Du har lämnat småstaden för storstadslivet när nåt plötsligt kallar dig hem igen. Caravan SandWitch gör sin egen variant genom att byta ut städer mot planeter.

Huvudpersonen Sauge får en nödsignal från sin storasysters rymdskepp – systern som antagits vara död i sex år. Hon släpper allt och återvänder till familjens nästan övergivna hemplanet Cigalo, där bara personer från hennes barndom motvilligt bor kvar.

Man skulle nästan kunna säga att den gula skåpbilen som Sauge får tidigt i spelet är den andra huvudpersonen. Den är avgörande när du utforskar planeten, och får praktiska uppgraderingar ju längre du kommer i berättelsen.

Spelet hämtar inspiration från klassiska utforskarvärldar där nästan allt du ser går att nå, klättra på, hoppa över, köra till eller ta dig mellan med linbana. Det ger djup åt en värld som först kan verka enkel och mysig. Och det finns inga faror: varken Sauge eller skåpbilen tar skada av att störta från hur höga klippor som helst. Alltid lika kul.

När du färdas runt finns sidouppdrag att ta dig an och många karaktärer att träffa – det är trots allt en öppen värld. Längs vägen hittar du gamla delar till skåpbilen som ger dig tillgång till nya platser, och vissa karaktärer delar med sig av användbar information eller stannar till för en nostalgisk pratstund. Du kan förstås strunta i allt det och fortsätta med huvuduppdraget – men det vet vi att du inte kommer att göra.

Ju djupare du tar dig in i den här mystiska världen, desto tydligare blir det hur omsorgsfullt allt är utformat. Karaktärerna, musiken och den visuella stilen skapar tillsammans en planet som är vacker, men också sorgsen och övergiven. Landskapet hämtar mycket inspiration från Provence i södra Frankrike – en hyllning till den verkliga världen från teamet bakom spelet, som själva kommer från Frankrike och har sitt säte i Paris.